Herakles, Del l

Jag tycker boken i början väcker en sorts ”sympatifrustration” för Herakles. Till exempel på sidan 48 tänker Herakles, efter det att han har kramat om Megaira och hon skrek till för han kramade för hårt, ”Hur kunde det gör ont, när det enda han ville var att hålla om henne?”. Man känner verkligen med Herakles, hur han bara försöker göra gott, men det blir helt fel på ett sätt han inte kan göra något åt. Det ser han på flera ställen i boken, till exempel på sidan 67, Där läraren Linus precis slagit Herakles med sin käpp för att han inte hade varit uppmärksam. Herakles, omedveten om sin styrka slår ihjäl läraren med ett slag mot huvudet. Efteråt blir han givetvis helt förskräckt och förstår inte varför han slog läraren.

Det känns som att författaren försöker skapa 2 sidor av Herakles. Dels den vanliga Herakles som är väldigt snäll och den mer elaka, mörka sidan som ibland tar över. Eftersom att Herakles biologiska pappa är guden Zeus, gör det Herakles till en halvgud. Alltså borde antingen den snälla, eller den elaka sidan vara den gudomliga delen av honom. Då kan man fråga sig hur författaren uppfattar gudarna i Antiken. Var de god som de gudar de flesta tror på idag, eller var de faktiskt elaka? Jag tror att det författaren försöker förmedla i boken är gudarna inte alltid är goda.