Herakles, Del 3

Jag håller fortfarande kvar vid att boken väcker en sorts ”sympatifrustration”, även om det blir svårare och svårare att förstå varför han väljer att göra som han gör. Fast, om jag ska fortsätta på samma spår som förra gången, så kanske det inte är meningen att jag ska förstå hur en halvgud med två personligheter handlar.

Angående hjältemyten så tycker jag att det är precis vad Herakles är, en myt av en hjälte. Jag kan omöjligt se hur någon som tar liv till höger och vänster skulle kunna vara en hjälte, eftersom en hjälte för mig är någon som gör något bra för många, någon som ofta inte gör saker för sin egen vinning och en hjälte för mig skulle aldrig någonsin kunna skada en oskyldig människa, så som Herakles gör på till exempel sida 241, där en kypare spiller ett par droppar vin över honom och Herakles genast dödar honom med en örfil. Dock så passar det väl bara in på riktiga super hjältar, som spindelmannen, stålmannen etc. eftersom att det inte finns några, eller ett så litet antal att de knappast kan räknas, som skulle kunna bli kallade hjältar om man följer mina normer. Kanske är det till och med så att uttrycket hjälte inte kan användas länge, utan kanske vi behöver ett nytt, mindre starkt ord för människor som gör gott och goda gärningar.